*
Och dagen randas och faller
Och dagen randas och faller
Och dagen randas och faller
Andningen är en hästs - i flykt
Hjärnan själv tycks yra
virra fram och tillbaka, stirra sig blind
falla omättligt över i frosserier
samtidigt ligga blek och skaka
*
2007-11-04
Ur Kommentaren till Vattensystern
*
Och Poeten!! Han med stort P! Där halvcirkeln på bokstaven är det pompösa bröstet och strecket den spikraka ryggen som rider Poesin i full fart över nejden. En sån som vill få poesin att frusta och skvätta saliv på publiken. Vad spelar det för roll vad som sägs, bara de blir blöta! Blöta!
Varför inte hålla in hästen, kliva av, böja sig ner till gräset, studera den blödande fradgan i djurets mun, lyfta huvudet och blunda?
Varför är det ständigt de som står stilla i gräset och lyssnar som ska kliva undan, när det ridande vidundret kommer? Kasta stycken av kött till honom medan han passerar, så att han kan svälla ytterligare? Så han inte blir kinkig och känner sig ensam, däruppe med blåsten i håret?
1. Man bör åtminstone icke ge Poeterna mera kött
2. Man bör åtminstone icke flytta sig ur vägen när dessa kommer frustande och stånkande och krängande med sina tjusiga hår
3. Man bör åtminstone icke försöka prata deras hackiga och intetsägande tungomål, som så ofta tränger upp i ens egen mun då de lyckas få en att skämmas över ens egna ord och böjelser
4. Man bör om möjligen ge sin egen version av saker och ting, icke för att ändra något, men för att ändra sig själv. Så att man står rakare.
5. Man bör studera världen som om den är ens egen, där en fluga rör sig från ena kanten till den andra, ivrigt transpirerande och hohohoande.
Dessa är de enda råd Betty B.B. kan ge dig, kära vattensyster!
*
Och Poeten!! Han med stort P! Där halvcirkeln på bokstaven är det pompösa bröstet och strecket den spikraka ryggen som rider Poesin i full fart över nejden. En sån som vill få poesin att frusta och skvätta saliv på publiken. Vad spelar det för roll vad som sägs, bara de blir blöta! Blöta!
Varför inte hålla in hästen, kliva av, böja sig ner till gräset, studera den blödande fradgan i djurets mun, lyfta huvudet och blunda?
Varför är det ständigt de som står stilla i gräset och lyssnar som ska kliva undan, när det ridande vidundret kommer? Kasta stycken av kött till honom medan han passerar, så att han kan svälla ytterligare? Så han inte blir kinkig och känner sig ensam, däruppe med blåsten i håret?
1. Man bör åtminstone icke ge Poeterna mera kött
2. Man bör åtminstone icke flytta sig ur vägen när dessa kommer frustande och stånkande och krängande med sina tjusiga hår
3. Man bör åtminstone icke försöka prata deras hackiga och intetsägande tungomål, som så ofta tränger upp i ens egen mun då de lyckas få en att skämmas över ens egna ord och böjelser
4. Man bör om möjligen ge sin egen version av saker och ting, icke för att ändra något, men för att ändra sig själv. Så att man står rakare.
5. Man bör studera världen som om den är ens egen, där en fluga rör sig från ena kanten till den andra, ivrigt transpirerande och hohohoande.
Dessa är de enda råd Betty B.B. kan ge dig, kära vattensyster!
*
Själen är grund
*
Om en halvtimme är solen uppe
borta vid höghusen på berget
Nu lyser lampor som underliga reflexer
över mörkret
Nu fyller mörkret ut konturerna, svänger sig tungt upp mot
takåsarna, ut i trädens fingrar
Nu trycker mörkret ihop marken som en istid,
och träd går under av tyngden
Nu svävar lamporna som reflexer av något inre
omöjliga att fånga
Och bilderna sätter inget i rörelse.
Den som önskade sig rörelse! Svepande gester!
Utkast och skratt att slå mot fönsterrutorna
Den som önskade sig ett virvlande sinne
glupskt, hungrigt, framfusigt, en lekande sparv,
en tumlande hund, en daggmask som svettar sig fram i jorden.
Den som önskade sig ett inre stämjärn
att sättas i rörelse,
svaja svänga låta blända
bländas
så rör sig fingrarna svagt efter slipningen
en metallisk känsla av vibrationer
metallplattan inuti kroppen som satts i svängning
(men vibrationsskador)
Den som önskar sig ett brusande hjärta, ett brushuvud!
Som virvlar därute ovanför mörkret, sticker den runda magen mot
takåsarna, doppar sig i världen
Så lyfter sig sakta huskropparna ur mörkret,
fasaden lättar
En gavel börjar titta, ljusa plankor
Men själen är grund
plattan inuti sätts ej i rörelse
Utsikten är en bild
Beståndsdelar och fläckar
delat och huggskott, fallande gester
Om en halvtimme är solen uppe
borta vid höghusen på berget
Nu lyser lampor som underliga reflexer
över mörkret
Nu fyller mörkret ut konturerna, svänger sig tungt upp mot
takåsarna, ut i trädens fingrar
Nu trycker mörkret ihop marken som en istid,
och träd går under av tyngden
Nu svävar lamporna som reflexer av något inre
omöjliga att fånga
Och bilderna sätter inget i rörelse.
Den som önskade sig rörelse! Svepande gester!
Utkast och skratt att slå mot fönsterrutorna
Den som önskade sig ett virvlande sinne
glupskt, hungrigt, framfusigt, en lekande sparv,
en tumlande hund, en daggmask som svettar sig fram i jorden.
Den som önskade sig ett inre stämjärn
att sättas i rörelse,
svaja svänga låta blända
bländas
så rör sig fingrarna svagt efter slipningen
en metallisk känsla av vibrationer
metallplattan inuti kroppen som satts i svängning
(men vibrationsskador)
Den som önskar sig ett brusande hjärta, ett brushuvud!
Som virvlar därute ovanför mörkret, sticker den runda magen mot
takåsarna, doppar sig i världen
Så lyfter sig sakta huskropparna ur mörkret,
fasaden lättar
En gavel börjar titta, ljusa plankor
Men själen är grund
plattan inuti sätts ej i rörelse
Utsikten är en bild
Beståndsdelar och fläckar
delat och huggskott, fallande gester
2007-10-26
2007-10-09
Var det så det skulle vara?
*
Vilddjuren vilar som stenar på marken
löven lyser röda som ett inre tillstånd
himlen så klar som om den vill kyssa munnen
rinna ner i svalget
fylla magen, fylla magen, fylla magen!
dessa dagar så vilddjurens stilla andedräkt
deras svarta böjda ryggar
deras slutna munnar
ingenmurade ögon
dessa dagar då de döljer sin mening mot sina magar
tassar jag förbi dem
blir jag stående och iakttar dem?
vill jag veta pälsens tjocklek, avståndet mellan hud till mage
via köttet och inälvorna?
Ljuden som är stumma
rörelserna som är långsamma
Ibland är de hala och fuktiga, överrösta av vatten
så fria att det inte går att titta på dem
utan att drabbas av ensamhet
Vilddjuren vilar som stenar på marken
löven lyser röda som ett inre tillstånd
himlen så klar som om den vill kyssa munnen
rinna ner i svalget
fylla magen, fylla magen, fylla magen!
dessa dagar så vilddjurens stilla andedräkt
deras svarta böjda ryggar
deras slutna munnar
ingenmurade ögon
dessa dagar då de döljer sin mening mot sina magar
tassar jag förbi dem
blir jag stående och iakttar dem?
vill jag veta pälsens tjocklek, avståndet mellan hud till mage
via köttet och inälvorna?
Ljuden som är stumma
rörelserna som är långsamma
Ibland är de hala och fuktiga, överrösta av vatten
så fria att det inte går att titta på dem
utan att drabbas av ensamhet
2007-07-30
Måndag
*
Nyss var det ett skirt ljus över nejden, nu skjuter svarta fåglar fram som pilar
Träden står stilla och avklarnade, en gren vajar sin hand. Hälsar
Om bara några timmar ska det ätas och käkas och malas, tuggorna ska svälla, tänderna ska gnidas, maten ska bilda fasta punkter
Inuti konsten vilar känslan av överlevnad
Inuti överlevnaden vilar en grund känsla av stillastående
Och domkraften höjer och sänker bilen, om och om igen är bilisten tvungen att stanna för det punkterade däcket
Det är en långsam stilla färd rakt fram, mot slutet
Nyss var det ett skirt ljus över nejden, nu skjuter svarta fåglar fram som pilar
Träden står stilla och avklarnade, en gren vajar sin hand. Hälsar
Om bara några timmar ska det ätas och käkas och malas, tuggorna ska svälla, tänderna ska gnidas, maten ska bilda fasta punkter
Inuti konsten vilar känslan av överlevnad
Inuti överlevnaden vilar en grund känsla av stillastående
Och domkraften höjer och sänker bilen, om och om igen är bilisten tvungen att stanna för det punkterade däcket
Det är en långsam stilla färd rakt fram, mot slutet
2007-07-29
Livet Är Ständigt Nya Upptäckter
BETTY B.B. LÄSER ORD&BILD 1#2007
När de Snabba Kickarna (såsom glass och dopp i havet) uteblir och en surrande lätt depressiv frustration istället infinner sig, då återvänder Betty B.B. till Tankarna.
Tankarna, som ilar som myror i huvudet, stöter på varandra, lägger små ägg, bildar nya stackar.
Tankarna, som går upp om morgonen, färdas över himlen, ändrar färg och belyser omgivningen olika, så att det verkliga framträder i olika skepnader.
Tankarna, som när de klivit upp på det Intellektuella stängslet för att titta ut över nejden (till skillnad från den självförbrännande gropen där de kan kliva ner för att gosa sig i gyttjan), blir euforiska och sprittande över vad livet har att erbjuda.
Inget står fast, allt är i förändring.
Betty B.B. som cyklar in till stan för att få kraft i benen och luft i lungorna (inget lugnar en orolig själ som motion), som tar sig förbi den eminenta bokhandeln "vänder sig om" på andra långgatan, utbyter några ord med Sabina om de fina guldugglorna på väggarna och inhandlar en Ord&Bild. Visserligen förra numret, men temat PARANOIA tilltalade Betty B.B. mer än VATTEN. Efter att ha hämtat ut pengar på Netto mottar hon tidngen instoppad i en prasslig vit kasse med ett handskrivet kvitto.
Sedan hemmåt, hemmåt, med denna intellektuella skatt.
Trots sina år på universitetet, sin MedelklassBakgrund, och sin logiska läggning, har Betty B.B. svårt att se sig som Intellektuell. Det var alla dessa år av Stora Känslor, melodramatiska utspel, nattlig fallfrukt och Tårar&Dans, som gjorde att det mer stillsamma funderandet kändes lika omöjligt som att genomföra något till slut, lugnt och sansat. Men med åren, med självförtroendets stegring och hormonernas nedlugning, har detta gråa stigit upp och visat sitt gnistrande ansikte, sina schatteringar, sina ständigt skiftande mönster.
Så, uppallad mot kuddarna i kökssoffan, med det nya numret med härligt tjockt omslagspapper och Oinställsamt Finkulturellt Foto på framsidan vilande mot låren, glider hon in i texterna.
Och oj oj oj, vad mycket som finns att hämta här!
Horace, Horace, jag vill bli din vän, sjunger Betty B.B.s inre när hon läser essän om upphovsrätten på ett fantastiskt avklarnat och vackert språk "Anhängare av det fria ordet bör inte glömma att yttrandefriheten och upphovsrätten är frukter av en och samma historiska process. Samma krafter drev fram dem; den ena kan inte leva utan den andra."
För att inte tala om Mara Lees essä om Freuds fallanalys och Hamsuns fiktiva paranoiabeskrivning, hör bara ingressens lockrop: "Vad finns det för likheter och skillnader mellan paranoikern, den psykoanalytiska läsarten och den skönlitterära författaren?"
Eller, eller, eller! Rainer Just som läser lusen av den romantiska kärleken (äntligen!) i sin analys av fallet Natascha Kampusch (hon som rövades bort som tioåring av Wolfgang Prikopil och låstes in i en håla under garaget), där han känner igen den romantiska kärlekens förvridna ansiktsdrag, våldet som vilar inuti föreställningens hjärta, mitt inne i normaliteten.
Eller, eller, eller! Helena Eriksson som rör sig i underbara små cirklar kring Unica Zürn, en tysk författarinna och konstnär, vars paranoia blir en drivkraft i skapandet, som skriver för att hon framkallar någon som tvingar henne!
Men, texterna om USAs sökande efter en fiende, vårt fobiska samhälle, rädslan som genomsyrar staden, ja alla texterna som har med vårt ständiga Elfte Septembrande, de orkar hon inte med. Nej, de tankarna genomsyrar luften ständigt, som elakartade sporer, det går inte att få uppmärksamheten till att tränga in i textstyckena.
Betty B.B. som tycker om det gnistrande ögonblick då tankar möter varandra, korsas, sprider en eld av energi genom nätverket så att man ser vad som hänger ihop och vad som bildar mönster! Ord&Bild beskriver sådana sammanhang, det är underbart!
När de Snabba Kickarna (såsom glass och dopp i havet) uteblir och en surrande lätt depressiv frustration istället infinner sig, då återvänder Betty B.B. till Tankarna.
Tankarna, som ilar som myror i huvudet, stöter på varandra, lägger små ägg, bildar nya stackar.
Tankarna, som går upp om morgonen, färdas över himlen, ändrar färg och belyser omgivningen olika, så att det verkliga framträder i olika skepnader.
Tankarna, som när de klivit upp på det Intellektuella stängslet för att titta ut över nejden (till skillnad från den självförbrännande gropen där de kan kliva ner för att gosa sig i gyttjan), blir euforiska och sprittande över vad livet har att erbjuda.
Inget står fast, allt är i förändring.
Betty B.B. som cyklar in till stan för att få kraft i benen och luft i lungorna (inget lugnar en orolig själ som motion), som tar sig förbi den eminenta bokhandeln "vänder sig om" på andra långgatan, utbyter några ord med Sabina om de fina guldugglorna på väggarna och inhandlar en Ord&Bild. Visserligen förra numret, men temat PARANOIA tilltalade Betty B.B. mer än VATTEN. Efter att ha hämtat ut pengar på Netto mottar hon tidngen instoppad i en prasslig vit kasse med ett handskrivet kvitto.
Sedan hemmåt, hemmåt, med denna intellektuella skatt.
Trots sina år på universitetet, sin MedelklassBakgrund, och sin logiska läggning, har Betty B.B. svårt att se sig som Intellektuell. Det var alla dessa år av Stora Känslor, melodramatiska utspel, nattlig fallfrukt och Tårar&Dans, som gjorde att det mer stillsamma funderandet kändes lika omöjligt som att genomföra något till slut, lugnt och sansat. Men med åren, med självförtroendets stegring och hormonernas nedlugning, har detta gråa stigit upp och visat sitt gnistrande ansikte, sina schatteringar, sina ständigt skiftande mönster.
Så, uppallad mot kuddarna i kökssoffan, med det nya numret med härligt tjockt omslagspapper och Oinställsamt Finkulturellt Foto på framsidan vilande mot låren, glider hon in i texterna.
Och oj oj oj, vad mycket som finns att hämta här!
Horace, Horace, jag vill bli din vän, sjunger Betty B.B.s inre när hon läser essän om upphovsrätten på ett fantastiskt avklarnat och vackert språk "Anhängare av det fria ordet bör inte glömma att yttrandefriheten och upphovsrätten är frukter av en och samma historiska process. Samma krafter drev fram dem; den ena kan inte leva utan den andra."
För att inte tala om Mara Lees essä om Freuds fallanalys och Hamsuns fiktiva paranoiabeskrivning, hör bara ingressens lockrop: "Vad finns det för likheter och skillnader mellan paranoikern, den psykoanalytiska läsarten och den skönlitterära författaren?"
Eller, eller, eller! Rainer Just som läser lusen av den romantiska kärleken (äntligen!) i sin analys av fallet Natascha Kampusch (hon som rövades bort som tioåring av Wolfgang Prikopil och låstes in i en håla under garaget), där han känner igen den romantiska kärlekens förvridna ansiktsdrag, våldet som vilar inuti föreställningens hjärta, mitt inne i normaliteten.
Eller, eller, eller! Helena Eriksson som rör sig i underbara små cirklar kring Unica Zürn, en tysk författarinna och konstnär, vars paranoia blir en drivkraft i skapandet, som skriver för att hon framkallar någon som tvingar henne!
Men, texterna om USAs sökande efter en fiende, vårt fobiska samhälle, rädslan som genomsyrar staden, ja alla texterna som har med vårt ständiga Elfte Septembrande, de orkar hon inte med. Nej, de tankarna genomsyrar luften ständigt, som elakartade sporer, det går inte att få uppmärksamheten till att tränga in i textstyckena.
Betty B.B. som tycker om det gnistrande ögonblick då tankar möter varandra, korsas, sprider en eld av energi genom nätverket så att man ser vad som hänger ihop och vad som bildar mönster! Ord&Bild beskriver sådana sammanhang, det är underbart!
2007-07-22
Upp Upp Dagen Randas!
Så är det dags att Aktivera sig! Upp hoppar Betty B.B. ur kökssoffan, virrar ett varv iköket, stirrar på disken, vänder sig bort.
Vad kan man göra en morgon kl sju när den Älskade ligger och drar sig och golvplankorna breder ut sig alldeles nakna och tomma över lägenheten? Dessa ljuva morgontimmar som Betty B.B. fått sig till skänks. Men vad gör man med sin pigghet, vad gör man med en lägenhet som svävar ovanför tegelpannetaken, kliniskt befriad från sådan ursprunglig sysselsättning som typ Kossor?
Alltså, den Älskade ligger och sover och efter en stund börjar morgonen breda ut sig som en olycksbådande räcka av minuter och sekunder.
Ja det är lika bra att dunsa tillbaka i kökssoffan, ändra taktik. Bli dåsig och släppa kontrollen. Här sitter jag och kontemplerar, tänker hon och nickar förnumstigt. Här har jag det sådär sommarlojt, låter morgonen gona sig. Tills all denna outnyttjade tid har förvandlats till en grå disighet i huvudet. Ja, denna disighet, som tar bort kanter och viljor, suddar ut möjligheter och alternativa vägar. Hur fångar man en fjäril i flykten, hur tar man tillvara på ljuva sommardagar, det undrar Betty B.B. allt.
Vad kan man göra en morgon kl sju när den Älskade ligger och drar sig och golvplankorna breder ut sig alldeles nakna och tomma över lägenheten? Dessa ljuva morgontimmar som Betty B.B. fått sig till skänks. Men vad gör man med sin pigghet, vad gör man med en lägenhet som svävar ovanför tegelpannetaken, kliniskt befriad från sådan ursprunglig sysselsättning som typ Kossor?
Alltså, den Älskade ligger och sover och efter en stund börjar morgonen breda ut sig som en olycksbådande räcka av minuter och sekunder.
Ja det är lika bra att dunsa tillbaka i kökssoffan, ändra taktik. Bli dåsig och släppa kontrollen. Här sitter jag och kontemplerar, tänker hon och nickar förnumstigt. Här har jag det sådär sommarlojt, låter morgonen gona sig. Tills all denna outnyttjade tid har förvandlats till en grå disighet i huvudet. Ja, denna disighet, som tar bort kanter och viljor, suddar ut möjligheter och alternativa vägar. Hur fångar man en fjäril i flykten, hur tar man tillvara på ljuva sommardagar, det undrar Betty B.B. allt.
God morgon, god morgon, Gula Kanariefågel
Denna ljuva sommarmorgon! Husgavlarna skiner, solen lyser i öst. Här sitter Betty B.B. och kollar ut genom fönstret, hoppas på en vacker dag. De vackra dagarna är alltför få, och de vackra dagarna kommer som en fjäril, seglar förbi, ivrigt fladdrande med vingarna, ointresserade av Betty B.B. Det gäller att fånga dem i flykten! Bege sig ut på fältet med håven i hand, för annars sitter man där uttråkad på sin balkong och dricker den femte koppen kaffe för dagen.
Ja, därför spanar Betty B.B. nyfiket ut över morgonlandskapet. Status vid denna tiden: molnigt, men skirt ändå. Morgonen står och väger.
Ja, därför spanar Betty B.B. nyfiket ut över morgonlandskapet. Status vid denna tiden: molnigt, men skirt ändå. Morgonen står och väger.
2007-07-21
KOSSORNA å KONSTEN!
.jpg)
Foto: Jan CarlssonBetty B.B. är på ett strålande humör. Om man rimmar humör med något, så måste det bli smör. Ett alldeles gyllengult soluppvärmt block, som glittrar och vågar sig kring smörkniven. Smör kan också symbolisera allt det där som ibland verkar så hotfullt i kulturbranschen. Smör, likväl som gott humör. Det feta, det krämiga, det inställsamma, det njutningsfulla. I veckan var Betty B.B. på en utställning på Österlen. Österlen med sina fält av vajande gyllene vete, av sina kullar och sin utsikt. Det där havet som låg där utsträkt som ett annat universum, som man vill tränga in i men ändock befinner sig utanför.
NÅVÄL, på Österlen har det öppnats ett nytt Konstställe, typ Wannås (en stor skulpturpark kring ett slott i Skåne), Kivik Art Center. Och det spännande med Kivik Art Center är att det är på riktigt. Och att typ DN inte är på riktigt. För DN är bara trycksvärta på papper, det måste man komma ihåg, särskilt de journalister som skriver där. De Bör Inte Ta Sig Själv på För Stort Allvar. Vilket inte alls var den inställning två av dem tog när de var för sig recenserade Wannås och Kivik Art Center i en enda UtomStockholmigSmäll. Där satt Betty B.B. vid frukostbordet och läste deras avmätta redogörelser. Oj oj, vad skönheten i landskapet tog över, vad det blev alldeles för idylliskt och intagande, liksom LÄTTSMÄLT. Att det skånska landskapet och den vällande grönskan ska stå där och SMÖRA, liksom visa sina former på det där ohämmade sättet så att Konstens Ifrågasättande Kraft försvinner. Jahilledudaneda, så mycket ifrågasättande och mörker man kan efterfråga.
Okej, redan vid köksbordet fick Betty B.B. vaga misstankar om att journalisterna satt fast i det där SmörFöraktet, som gör dem alla till ena torrisar som inte smakar gott med en kopp kaffe. Och det hela visade sig ännu klarare när hon åkte ner till smygutställningen Kivik Start.
Där finns världens vackraste landskap, högt ovanför vattnet på kullarna vid Stenshuvfud, som en hägring. Gyllengula åkrar, en himmel som en kupol, stora jordbruksmaskiner som rör sig långsamt och okuvligt över åkrarna, ett gäng gnistrande bilar som parkerat i en rad över den obrukade åkern. Redan där fattar man ju misstankar, reklamaktigt, inställsamt. Och de där kossorna som följer en med blicken från båset där de står och dystert tuggar sitt hö. Den där långa tunga som far ut och vrider sig innan den öser in höet.
Så börjar man gå en slinga genom skogen. Och ute på ett fält ser man på avstånd en stor betongfyrkant, vars breda kanter blir synliga när man passerar, framträder i skugga mot den upplysta framsidan. Som en målning där landskapets organiska aformer bryts mot en geometrisk figur. Senare, på vägen tillbaka, står en ko och tuggar i närheten, som om den vill nosa på konsten. Bara det! Ett möte mellan KOSSAN och KONSTEN, själva urproducenten av SMÖR, det blir för mycket, det blir HÖTORGSKONST.
.jpg)
Foto: Jan Carlsson
Så fortsätter slingan, och Betty B.B. kommer till en byggnad som är en liggande rektangel i betong. Ett skal, ytterkanterna av ett rum, med glasade ändar. Det ligger där nästan svävande, som ett UFO. Eller som en byggnad tagen direkt från en arkitektonisk skiss. Visst, det finns något tydligt igenkännbart och samtida över estetiken. Över de raka avskalade linjerna och de dramatiska korsningarna mellan natur och betong. Så är det en arktitekturgrupp som skapat utställningen: Snöhetta. Men att kliva in i rummet och titta ut på den anslående sluttningen med sitt rödtonade gräs och sina gröna träd, det är allt förunderligt. Att titta ut på naturen genom det mänskliga, så att den förvandlas till en scen, till en tavla, till något onåbart. Något som man aldrig kan träda in i. Vi är turister i livet, vi är ufon på den här planeten, tänker Betty B.B. smått inspirerad och känner hur inne och ute rubbas, hur det är långt ifrån en arkitektonisk skiss. Snarare är det det verkliga, som med enkla medel blir overkligt.
Herregud, vad Betty B.B. älskar skulpturer. De är frusen teater, de är taktil stimulans och hennes egen rörelse som sätter dem i rörelse.
När Betty B.B. går vidare i skogen kommer hon till två svarta boxar som står riktade mot varandra som högtalare i skogen, också de i betong. Och att kliva in bakom den svarta filten, befinna sig inuti boxen, titta ut genom en glasruta med tryck av stammar och en siluett. Natur projicerad över natur. Iakttar boxarna besökarna, är de Darth Vader eller Kontemplativa kuber, är de en kyrka? Vilka lager av naturen är det Betty B.B. ser? De där människoliknande silutterna som bara syns inifrån kuben, är det sig själv hon ser när hon betraktar naturen? Äsch, alla tolkningar blir onödiga, det är en Upplevelse, det är Ordlöst. Suggestivt.
Den sista boxen är en likadan som den första, men den här kan man gå fram till. En enorm kub, genombruten så att den bara blir en ram, som står ute på ett gult vetefält. Genom den ser Betty B.B. sin pappa när han går hukande fram och tillbaka inuti och gör underliga ljud för att testa akustiken. Familjen placerar sig i stillastående tigande formationer kring ramen, pappa hummande inuti, broder tyst påtittande, mamma på andrasidan ramen. Och bländvärket, de gyllene stråna, den blå himlen.
Tacka livet vill man för bländvärken, för smöret och för det omslutande. Tacka livet för att det visar sig en dag på Österlen och säger, att So What om vi är lite inställsamma, om ni Sett Lite av Formerna Förut, det här har ni inte sett, Ni Har Aldrig Varit Här Tidigare. Ni har aldrig klivit in i UFOT, stirrat på sluttningen som en tillfällig besökare. Aldrig fått ert hjärta att klappa fortare när ni tas över av Konsten och Kossorna och de Kontemplativa Tankarna, som väller fram. Ja, herregud vad Betty B.B. är på gott humör!
2007-06-08
Första doppet
De salta stråken, de flygande måsarna, de unga männen i kanoterna som får applåder från klipporna när de välter och rullar runt i vattnet för att stila. Klipporna som exploderar i tjatter. Betty B.B. som kommer gående, ensam, i det svala kvällsljuset med sin turkosa bikini i väskan. Hur hon försiktigt tar sig ner till trappan.
En ung badare i röda shorts som precis ska till att gå ner i vattnet. Denna trevande samvaro, där man kan prata med främlingar, men där det fins en begränsning på styrkan i leende. Så man inte går över gränsen.
Går det att bada? frågar Betty B.B. hoppfullt.
Jo, bara man är i en stund, så vänjer man sig.
Betty B.B. som byter om på klipporna, som glider i sin bikini och lyssnar på ett samtal om kanoterna och pojkarna som slog runt. Det går inte att avgöra om den tjocka mannen i de mörka badshortsen tränger sig på, hans röst är högre än parets, där de sitter på en filt. Han verkar kasta ur sig minsta lilla impuls, lite hetsigt, som om han ogärna vill att konversationen ska bli långsam, sega ner sig.
Det är som litteratur, tänker Betty B.B., precis så levande.
Nu är den unga killen ute i vattnet och de röda badshortsen syns inte längre. Han simmar fram och tillbaka. Betty B.B. står och doppar tåspetsarna i vattnet, det är inte väldigt kallt. Kyligt, skulle man kunna säga. Men nu när hon står här ensam kan hon inte skrika och frusta, hon har inte lång tid på sig att stå och åma och tveka. Bara den med ett stort sällskap har rätt att visa svaghet, den ensamma får inte bli dröjande. Hon känner på vattnet, en sekund två sekunder, hon studerar bottnen. Så kliver hon i. Så måste det vara att vara fallskärsmjägare, man känner inte kylan för man får inte känna kylan.
En ung badare i röda shorts som precis ska till att gå ner i vattnet. Denna trevande samvaro, där man kan prata med främlingar, men där det fins en begränsning på styrkan i leende. Så man inte går över gränsen.
Går det att bada? frågar Betty B.B. hoppfullt.
Jo, bara man är i en stund, så vänjer man sig.
Betty B.B. som byter om på klipporna, som glider i sin bikini och lyssnar på ett samtal om kanoterna och pojkarna som slog runt. Det går inte att avgöra om den tjocka mannen i de mörka badshortsen tränger sig på, hans röst är högre än parets, där de sitter på en filt. Han verkar kasta ur sig minsta lilla impuls, lite hetsigt, som om han ogärna vill att konversationen ska bli långsam, sega ner sig.
Det är som litteratur, tänker Betty B.B., precis så levande.
Nu är den unga killen ute i vattnet och de röda badshortsen syns inte längre. Han simmar fram och tillbaka. Betty B.B. står och doppar tåspetsarna i vattnet, det är inte väldigt kallt. Kyligt, skulle man kunna säga. Men nu när hon står här ensam kan hon inte skrika och frusta, hon har inte lång tid på sig att stå och åma och tveka. Bara den med ett stort sällskap har rätt att visa svaghet, den ensamma får inte bli dröjande. Hon känner på vattnet, en sekund två sekunder, hon studerar bottnen. Så kliver hon i. Så måste det vara att vara fallskärsmjägare, man känner inte kylan för man får inte känna kylan.
2007-05-16
Domliga, Somliga, Domdärna!
Betty B.B. har hittat tillbaka till sitt folk. Det kan tyckas underligt, sorgligt rent av, att en gång i förståne förlora sitt folk. Men just så sorgligt är det. Under en massa herrans år så ville Betty B.B. inte vara något annat än en slät kropp med ett glänsande leende, hon ville vara en Surfarflicka på livetsvåg.
Men, och detta är berättelsen om en spårvagnsfärd, detta var vad Betty B.B. kom att tänka på igår när hon tittade ut genom fönstret på väg förbi svingeln. Hon tänkte på alla människor som inte är sådana, de där människorna som har något mjukt över sina ansikten, och vars kinder rodnar lätt. Hon tänkte på deras vänliga ögon när de tittar på Betty B.B. De människorna man inte vill såra, de människor man vill sänka blicken och tala stilla till. De människorna där livet är trögt och processartat, inte något Surfande här inte.
Där satt Betty B.B. på spårvagnen. Hon hade händerna i knäet. Hon stirrade ut på de där tegelhusen, hon hade ett gäng unga killar till vänster, med skägg och skrapande röster. Hon fylldes av en svag värme över alla dessa människor som är mjuka och vänliga och tilltrasslade, de som vill väl, de som inte surfar, de som stannar. Ja, en av dem är jag, tänkte hon. Och det var ett litet kittlande i halsen, ett litet kittlande i magen.
Vad glad jag är att jag insett vilka som är mitt folk, tänkte Betty B.B. och kände stundens storhet. '
Vad glad jag är att jag inte hetsar efter de Coola och de Hippa, att jag inte behöver köpa de häftigaste jeansen och den snyggaste toppen och klä mig fräckt och fartigt. Vad glad jag är att jag får gå och lägga mig vid tio, att jag får erkänna mina svagheter, gråta en skvätt när det vill sig.
Och hon tittade ut på teglet som passerade utanför fönstret, på solen som höll på att gå ner, och det var som om själva solens mjuka avrundade strålar tog plats inuti. Så lite det finns att kämpa för, hur mycket det finns att leva för.
Men, och detta är berättelsen om en spårvagnsfärd, detta var vad Betty B.B. kom att tänka på igår när hon tittade ut genom fönstret på väg förbi svingeln. Hon tänkte på alla människor som inte är sådana, de där människorna som har något mjukt över sina ansikten, och vars kinder rodnar lätt. Hon tänkte på deras vänliga ögon när de tittar på Betty B.B. De människorna man inte vill såra, de människor man vill sänka blicken och tala stilla till. De människorna där livet är trögt och processartat, inte något Surfande här inte.
Där satt Betty B.B. på spårvagnen. Hon hade händerna i knäet. Hon stirrade ut på de där tegelhusen, hon hade ett gäng unga killar till vänster, med skägg och skrapande röster. Hon fylldes av en svag värme över alla dessa människor som är mjuka och vänliga och tilltrasslade, de som vill väl, de som inte surfar, de som stannar. Ja, en av dem är jag, tänkte hon. Och det var ett litet kittlande i halsen, ett litet kittlande i magen.
Vad glad jag är att jag insett vilka som är mitt folk, tänkte Betty B.B. och kände stundens storhet. '
Vad glad jag är att jag inte hetsar efter de Coola och de Hippa, att jag inte behöver köpa de häftigaste jeansen och den snyggaste toppen och klä mig fräckt och fartigt. Vad glad jag är att jag får gå och lägga mig vid tio, att jag får erkänna mina svagheter, gråta en skvätt när det vill sig.
Och hon tittade ut på teglet som passerade utanför fönstret, på solen som höll på att gå ner, och det var som om själva solens mjuka avrundade strålar tog plats inuti. Så lite det finns att kämpa för, hur mycket det finns att leva för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)